LCHF och jag

Det känns som om jag hoppar vilt mellan olika ämnen, men eftersom min förra blogg innehöll praktiskt taget hela min viktresa med LCHF tänkte jag att det skulle kunna vara kul att skriva ihop ett nytt och fräscht inlägg om det på den här.

I början av juli 2009 började jag att käka enligt LCHF-metoden/-dieten. Jag vägde då en bra bit över 100 kg och kände att det verkligen var nog. Eftersom jag precis då hade kommit in på Umeå universitet och skulle därmed flytta och på så vis börja ett helt nytt liv ställde jag mig frågan om jag verkligen ville vara stor som ett hus. Svaret på den frågan var ju givetvis nej. Lyckligtvis har jag aldrig blivit mobbad för min övervikt och folk har aldrig tyckt att jag sett lika gigantisk ut som vågen har indikerat*. När man måste köpa de största storlekarna som affärerna har att erbjuda så hjälper det tyvärr inte så mycket dock. Det värsta jag visste var verkligen att köpa kläder förresten. Jag gjorde det bara när mina gamla var fallfärdiga och redo att kastas vilken sekund som helst.

Från då jag började tills i oktober 2010 lyckades jag att gå ner 55 kg. Jag måste medge att jag är ganska så stolt och imponerad över min självdisciplin som jag hade under de månaderna. Jag lyckades att undvika både godsaker (som chips och godis) och festande (studentlivet är ju praktiskt taget synonym med det) relativt bra. Det har väl inte varit en dans på rosor hela tiden, men i överlag har det varit lättare än vad jag trodde det skulle vara. Jag fick ju äta god mat och behövde inte röra på mig speciellt mycket.

Det var nu det jobbiga började. Det är "lätt" att veta hur man ska göra för att gå ner i vikt, men att hålla den kan vara svårare. Det första jag gjorde efter ett tag var att dra ner på fettet och lägga till mer kolhydrater, framför allt mer fibrer. Till en början försökte jag hålla uppe mitt "godsaksförbud" (mest för att hålla koll på hur de nyligen tillförda kolhydraterna påverkade vikten). När jag började känna mig säker tog jag bort det "förbudet". Pasta, potatis och ris äter jag fortfarande inte regelbundet, utan jag ersätter det med grönsaker. Jag märker att jag helt klart blir mer mätt på att äta det istället för spannmål i mina måltider. Det räcker med att unna sig det lite då och då.

Att hitta en balans har varit, är fortfarande i högsta grad, svårare. Under julen gjorde jag som alla andra svenskar (dvs. åt ruskigt och alldeles mycket). Detta ledde ändå till något positivt; jag slutade att väga mig regelbundet och sen dess har jag faktiskt inte ens stått på en våg. Jag kommer att pendla upp och ner i vikt under hela mitt liv (detta behöver ju inte betyda att jag lägger på mig massor i fett heller utan även muskler som jag har gjort den senaste tiden) men så länge jag kommer i mina kläder jag har nu och känner mig nöjd så ska jag fortsätta på det spåret. Jag vill inte leva med för många restriktioner. Livet är för kort för det.

* Detta får jag för övrigt tacka mitt genetiska arv för. Jag har alltid haft kvinnliga former/kurvor och vartenda gram som jag lägger på mig eller tappar sprider ut sig jämnt över kroppen. Tack mamma!