Vi gick dock till ett stort fält med staket på kortsidorna, ett stort "dike" på den ena långsidan och en skogsdunge på den andra, så jag tänkte "vad fan, någon gång måste man ju prova". Det var ju en öppen yta, den låg långt ifrån närmaste bilväg och det fanns inte så mycket roligt runtom, men i fall att han skulle springa långt så fanns det i alla fall människor som skulle kunna hjälpa att ta emot honom, så att säga. Och visst gick det. Faktum är att Nisse var extremt duktig. Han gjorde EN avstickare, men det var för att han tydligen hade spanat in en buske som han vill kissa på. Annars busade han med den andra hunden, och när den sprang för långt bort så väntade han på mig. I ungefär nio av tio fall så stannade han så fort jag sa till honom.
Fan vad jag älskar den här hunden alltså! Han är världens lättaste att ha att göra med. Seriöst. Man ska väl inte ropa hej än, men det känns ju i alla fall som en bra början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar