Sicken resa

Efter en natt av mycket djupsömn är jag nu äntligen på benen igen efter hemresan, som var fyll av både mindre och större prövningar.

På grund av dåligt väder tog själva påpackningen längre tid än förväntat, vilket i sin tur gjorde att städningen av korridorsrummet också blev försenad. Strax innan Sundsvall hände det som inte fick hända: bilen fick problem och motorn började att koka. Som tur var lyckades vi glida in på en Statoil som var öppet dygnet runt. Efter en timmes trixande var vi på väg igen och bilen skötte sig bra ändå fram till slutdestinationen. Släpet var dock inte riktigt på vår sida vilket gjorde att vi fick stanna lite titt som tätt för att ta en bensträckare och för att rätta till presenningen och snörena.

Strax innan kl. 10 var vi framme då vi började med att packa ur bilen och släpet. Totalt tog det cirka en timme, om inte mindre. Eftersom klockan var så mycket när vi väl var klara med allt var det ingen idé att gå och lägga sig "på riktigt", då det förmodligen bara skulle ha lett till att dygnsrytmen hade rubbats. Först efter kl. 22 var det dags för att sova. I cirka 38 timmar var vi alltså vakna, och det är nåt som jag helst vill undvika för resten av mitt liv.

Men nu är jag hemma i alla fall.

Ett livstecken

Jag har varit förhållandevis tyst under de senaste veckan (på bloggen dvs., munnen går som alltid i ett). Anledningen till detta är att de senaste dagarna och dess händelser har varit som en oändlig berg- och dalbana.

Först så har vi flyttpackningen som jag har skött helt på egen hand. Allt är inte klart (det är svårt att få plats med massor med kartonger och påsar när man bor på 20 kvm), men det lilla som återstår kommer att gå på ett kick. Sen så har jag även fått jobba på en opponering på en annan uppsats och läsa två till. Mitt i allting fick vi dessutom problem med släpet. Det visade sig att bilen som min kära och underbara moster har lånat ut till oss var alldeles för tung, så då fick min lika underbara mamma sitta och panikgooglade samt ringa runt för att leta efter ett lättare substitut. Som tur var så löste det sig. Nu när jag ändå är i farten med att gulligullgulla med min familj kan jag även säga att min kusin är helt underbar också. Han ska nämligen hjälpa till med att göra och bära, vilket uppskattas väldigt mycket.

På dagens seminarium fick jag även beröm och några betryggande ord från min handledare. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Det känns bra.

Slutseminariet, here I come

Efter lite strul med min metoddel (jag kan hålla med om att den inte direkt var speciellt bra) så får jag nu gå upp på slutseminariet. Min handledare är fortfarande inte helt nöjd med den delen, men ändå. Jag är vidare. Tyvärr är det ju inte en garanti för att C-uppsatsen blir godkänd, men det känns ju i alla fall som ett steg åt rätt riktning.

D-Day

Nu är stunden kommen. För ett tag sen skickade jag C-uppsatsen till min handledare för att (förhoppningsvis) få klartecken till att få lägga upp den på slutseminariet. Jag är så sjukt nervig just nu. Jag skulle behöva ut och springa några mil för att lugna ner mig. Jag tror dock inte att mina knän skulle gilla mig speciellt mycket då. Nåväl.

Hälften vunnet, typ

Jag insåg precis att jag inte skrivit nåt här sen i måndags. Den här veckan har gått jävligt fort och jag kan nu meddela att C-uppsatsen just nu består utav ett färdig utkast. Notera ordet utkast. Den är L-Å-N-G-T ifrån att vara klar. Under de närmsta dagarna måste jag verkligen se till att styra upp den. Jag kan helt ärligt inte säga om jag är nöjd eller om jag ska gråta, utan min inställning är just nu att "jag kör på och ser vad som händer" och hoppas på att det ska funka. Det finns tyvärr ingen garanti att det kommer att göra det. Suck.

För att avsluta det här inlägget med en positiv grej så kan jag säga att det är jättesoligt utomhus och vi har hela 9 grader varmt. Go Umeå!

Känslogalleri

Den här veckan är den sista helveckan innan C-uppsatsen ska vara klar. Här nedan presenterar jag ett urval av bilder som visar alla de känslorna (utom den sista bilden, den representerar en ouppnåelig dröm) som jag har känt under hela arbetets gång och kommer säkerligen att känna under de närmaste dagarna.

Doh! (Frustrerad)

Hmm! (Arg)

AHHHHHH! (Förbannad)

UÄHHHHH! (Ledsen)

Mehhh... (Whatever)

Ahhhhh... (Helnöjd)

*Spårar ur*

Just nu ser min analys-del ut ungefär såhär:

Train wreck!

Det känns mindre bra. Jag fattar inte riktigt hur jag ska lyckas styra upp den just nu...

#livet

Igår kändes det som om min ländrygg äntligen hade valt att sluta ge mig problem eftersom jag endast var en aning öm och smärtan var som bortblåst. Idag vaknade jag upp med ett sjuhelvetes ryggskott istället. Tji fick jag.

Ni vet...

... den där känslan när man inte vill gå och lägga sig eftersom det innebär att morgondagen kommer mycket snabbare? Precis så känner jag just nu.

Mer pauser åt folket!

Som ni vet är jag ett stort fan av podcasts och därför tänker jag nu tipsa om ett avsnitt från den eminenta podcasten This American Life. Eller ja, egentligen är det ett riktigt radio-program men skitsamma. Eftersom jag återigen har svårt att förklara vad podcasten handlar om kommer här en kort förklaring tagit direkt från hemsidan:

"There’s a theme to each episode, and a variety of stories on that theme. It’s mostly true stories of everyday people, though not always. There’s lots more to the show, but it’s sort of hard to describe...".

Som sagt, väldigt svårt att beskriva. Veckans avsnitt har temat "Held Hostage" (som för övrigt kan laddas ner via den här länken) och är uppdelad i en prolog och tre akter. I prologen pratar programledaren Ira Glass med Daniel Johnson som jobbar med försäkringar "inom" kidnap and ransom-branschen och som kommer med några konkreta tips om hur man ska bete sig när/om man blir kidnappad. Här kommer en transkription från min favoritdel:

"Are there places that it is better to be kidnapped than other places? If you had to choose a place to be kidnapped, where would you choose?

Remarkably, the Somali pirates on every case they will get with the media and they will imply that the crew members are being starved to death and that the Somali pirates are crazy and they're on the verge of wiping out the entire crew. Truth of the matter is so far there's been two fatalities involving Somali piracy. The first one was the captain of the Faina which was the Ukrainian arms ship, and the captain died about 10 days into captivity of a heart attack. The second one was one of the Malaysian ships and there was an able bodied seaman who was killed when the Somalis were capturing the ship and from all reports and indications, it was an inadvertent killing. So considering that there's been in excess of 500 sailors that have been captured and released over the last two years, they do take remarkable care of the crew members when they can".

Som om jag nån gång blir kidnappad så ska jag alltså hoppas att blir det av somaliska pirater. Antecknat. De följande tre akterna handlar om en radiokanal som är specifikt riktad till kidnappningsoffer, en kille som flyttar in i sitt gamla hus och tar det som gisslan, samt annan en snubbe som får förlamningsanfall så fort han blir emotionell. Jag tycker oftast att avsnitten kan vara mycket hit or miss och det här var verkligen en hit. Om inte annat funkar den utmärkt som en ursäkt för att ta en paus i pluggandet.