Ensam kvar i staden

För några veckor sedan tog jag beslutet att åka hem för sommaren nu på tisdag, fast vi som bekant slutade skolan redan igår. Jag tänkte att det skulle vara skönt att ha några dagar dedikerade till att göra allt nödvändigt som att tvätta, städa, packa och att allmänt slappa runt lite. Det blir lite som ett retreat innan jag sticker iväg för att vara på hemort i nästan tre månader. Jag får leva i frihet på mina egna villkor. Just då tyckte jag att det var en bra idé men just nu ångrar jag mig bittert.

Eftersom nästan alla andra har dragit innebär det ju att jag är ensam kvar och all min slappartid blir just alldeles för slapp. Allt det där som jag har planerat att det ska ta lång tid går faktiskt ganska fort och smärtfritt att göra. Tiden går extremt sakta och allt jag vill är att sticka härifrån. Jag praktiskt taget längtar tills att jag anländer i den tråkiga byhålan som jag växte upp i. Att jag aldrig lär mig alltså.