Eftersom jag och min mamma har babblat en hel del om ovanstående låt den senaste tiden (mest om hur mycket vi älskar den) tänkte jag göra samhället en tjänst och länka till den här. Om jag någon gång skulle försöka mig på den extremt omöjliga uppgiften att rangordna mina "topp fem"-favoritlåtar genom tiderna skulle den hamna extremt högt upp på den listan. De första tre minuterna är helt jävla underbara, milt uttryckt. Man riktigt "känner" låten, hur töntigt det än låter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar