Ett livstecken

Jag har varit förhållandevis tyst under de senaste veckan (på bloggen dvs., munnen går som alltid i ett). Anledningen till detta är att de senaste dagarna och dess händelser har varit som en oändlig berg- och dalbana.

Först så har vi flyttpackningen som jag har skött helt på egen hand. Allt är inte klart (det är svårt att få plats med massor med kartonger och påsar när man bor på 20 kvm), men det lilla som återstår kommer att gå på ett kick. Sen så har jag även fått jobba på en opponering på en annan uppsats och läsa två till. Mitt i allting fick vi dessutom problem med släpet. Det visade sig att bilen som min kära och underbara moster har lånat ut till oss var alldeles för tung, så då fick min lika underbara mamma sitta och panikgooglade samt ringa runt för att leta efter ett lättare substitut. Som tur var så löste det sig. Nu när jag ändå är i farten med att gulligullgulla med min familj kan jag även säga att min kusin är helt underbar också. Han ska nämligen hjälpa till med att göra och bära, vilket uppskattas väldigt mycket.

På dagens seminarium fick jag även beröm och några betryggande ord från min handledare. Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Det känns bra.