Saknaden

Det här inlägget har tagit mig en lång tid att skriva. Jag har försökt och försökt och försökt, men jag har inte lyckats med att fånga orden. För cirka 4,5 månad sedan gick min mormor bort. Min vackra mormor. Nu ikväll gick min morfar bort. Min underbara morfar. Även om vi inte delar samma blod så är vi ändå familj. Han har bara varit snäll, omtänksam och tagit emot mig med öppna armar. Jag saknar honom så himla mycket redan. Och jag saknar min mormor.

Även om jag ställer mig en aning skeptisk till alla religiösa ting så hoppas jag att de två nu är tillsammans, på ett eller annat sätt. Jag ser framför mig hur de sitter och tar det lugnt, kanske på något varmare ställe, sippar på en god drink och håller varandra i handen. Morfar tittar sådär kärleksfullt på mormor som bara han kunde göra. Mormor sitter och drar någon historia samtidigt som hon skrattar med det där speciella skrattet som bara hon hade. Att inte ha sina största supportrar kvar i livet längre känns tungt.

Må ni vila i frid.

Jag saknar er.